När man inte kan vänta med att säga något och verkligen planerar för att göra det. Men när man väl är i situationen där man har möjligheten att säga det och då man har planerat att man ska säga det så får man det ändå inte ur sig. För att man är rädd att det inte ska tas emot på det sätt som man önskar. För att man är rädd för att förlora allting och förstöra det. Men samtidigt kan sanningen aldrig förstöra något som är på riktigt, för då är det inte värt att ha kvar ändå. I efterhand är det så lätt att tänka tillbaka och se att det visst fanns stunder då det var perfekt och då man utan problem hade kunnat säga det. Men man kan inte spola tillbaka tiden och göra det i efterhand, det går inte, det är tyvärr omöjligt.