Den där paniken du får inom dig, när du inte vet vart du ska ta vägen. För att ingenting verkar gå så som du vill att det ska göra. För att risken för att bli sårad är alldeles för stor och man inte ens vill lägga någon vikt vid det. För att man inte orkar bry sig. För att man vet att man innerst inne bryr sig alldeles för mycket. Kanske inte för mycket egentligen, men skrämmande mycket. Och paniken som kommer när man ens tänker tanken på att det skulle kunna ta slut. Att ens lycka skulle kunna krossas i miljoner bitar inom några sekunder. För hur skulle man någonsin kunna överleva det. Går det ens att göra.