Ibland kan man komma på sig själv med att avslöja alldeles för mycket för någon. Hoppas att de inte inser vad man just har gjort. Och ibland är det tvärtom att man inte avslöjar någonting alls utan att det bara är en enda röra av allting och även om man vill säga sanningen så håller man den inne. Som att läpparna är ihoplimmade och man omöjligt kan säga det man vill. För att man har fastnat med det. Ibland kan man vänta med att säga det till ett bättre tillfälle men ibland måste man säga det trots konsekvenserna och trots att det verkar omöjligt. Och om man säger saker man inte borde så finns det inte så mycket att göra.