När man inte längre tvivlar men samtidigt gör det. När man tvivlar på sin brist på tvivlan och känner att man kanske borde tänka efter mer för att det som det är nu är alldeles för förvirrande bara och att man inte direkt får någon som helst klarhet genom det. För att man tänker att man kanske bara har blivit bekväm och trygg i det, att det har blivit en vana och att det inte finns så mycket mer till det förutom just det. För att det kanske är allt som betyder något och att man inte alls behöver tänka att man ska göra så värst mycket utan att det helt enkelt bara blir som det blir.